När jag var liten brukade jag leka iprenmannen. Kommer ni igåg honom? "Jag är ipren den interligenta verktabletten" osv! Jag brukade sätta på mig vantar på fötterna och springa runt med min gitarr. Jag var sjukt glad som barn. Jag var så otroligt gladare än alla andra barn. Jag var gladast. Jag grät välligt ofta, skrattårar! Att få andra att skratta kan ha varit det bästa jag visste, bättre än min egna glädje. 

 

Några år senare tog det typ slut. Jag hade det inte speciellt jobbigt (om man bortser från min jobbiga "JAG ÄLSKAR TAYLOR LAUTNER" period) men jag var inte glad längre. Jag gick in i mig själv typ. Det gick ungefär en månad i nian då jag inte pratade med någon av mina kompisar. Jag satte i hörlurar i öronen och ville sjunka ner i jorden. Det enda i mig själv jag kände igen var mina tårar, som tidigare var gjorda av glädje var då tårar av hopplöshet. Jag tror på ett ärligt plan att jag slösade bort så mycket glädje som liten bäbis så att den var helt slut under typ ett halvår. 

 

 

Men jag önskar verkligen att jag kunde vara iprenmannen igen, springa runt och göra andra lyckliga - för då blev jag lycklig. Jag är en generellt glad människa, men det är för att jag försöker hitta anledningar att vara glad över. Det är ju iof bra, men jag saknar att vara glad helt utan reason. 

 

Just nu, under denna period av mitt liv, kan jag inte stå ut med folk. Inte några personer, inte några få jobbiga orrar, inte några få äckliga stekiga killar, utan folk i allmänhet. Jag kan inte ens gå till bussen utan att irriteras över hur den 20 åriga bruden framför mig haltar lite, har snygga skor, är ovanligt glad eller bara morgontrött som precis alla andra är på morgonen. Jag hatar det. Jag hatar att jag hatar. Jag hatar att jag inte kan låta bli att se det värsta i människor. Vad beror detta på? Jo ni förstår, jag kan inte ens sgå till skolan utan att totalt flippa ur på folk som INTE.KAN.BETE.SIG.

 

Folk som klagar över att dom är hungriga för att dom inte åt igårkväll pga att de inte vill bli tjocka. Folk som kollar ner på andra för att de inte ser ut som alla andra, bara tittar ner på dom som om dom gjort något helt ofattbart. Folk som tycker att det är så otroligt viktigt att prata ovanligt jävla högt om hur många de legat med. Folk som ber folk hålla käften bara för att man inte tycker lika, eller för att ett skämt misstlkats. HELVETES FOLK som inte kan låta bli att kommentera någons ica kasse menandes att "har du inte råd med en väska eller". JO MEN HEN KANSKE VILLE HA SINA SVETTIGA JÄVLA IDROTTSKLÄDER I EN PÅSE ISTÄLLET FÖR ATT DE SKA LIGGA OCH BLÖTA NER VÄSKAN. 

 

Jag kan inte låta bli att på allvar, på fullaste jävla allvar, tvivla på att min generation kommer komma någonstans i världen. Att jag tillhör den generation jag tillhör är något jag skäms för, fo real. Jag säger absolut inte att jag är en ängel, snarare djävulens efterföljare, men jag skulle då aldrig vara elak eller allmänt äcklig mot någon annan människa. En likadan sort som jag, en annan själ. En som kanske varit med om tredubbelt så mycket som jag, eller kanske bara hälften - men varför skulle det spela någon roll. Vad är det, kära vänner, som gör att det är okej att medvetet säga något som de VET kan såra någon annan. Att man lämnar ett ärr i bakhuvudet som aldrig kommer läka. Kära vänner. AVLID. 

 

När denna bild togs, fick jag för en hel vecka koppla bort allt. Det var det bä