När jag var liten brukade jag leka iprenmannen. Kommer ni igåg honom? "Jag är ipren den interligenta verktabletten" osv! Jag brukade sätta på mig vantar på fötterna och springa runt med min gitarr. Jag var sjukt glad som barn. Jag var så otroligt gladare än alla andra barn. Jag var gladast. Jag grät välligt ofta, skrattårar! Att få andra att skratta kan ha varit det bästa jag visste, bättre än min egna glädje. 

 

Några år senare tog det typ slut. Jag hade det inte speciellt jobbigt (om man bortser från min jobbiga "JAG ÄLSKAR TAYLOR LAUTNER" period) men jag var inte glad längre. Jag gick in i mig själv typ. Det gick ungefär en månad i nian då jag inte pratade med någon av mina kompisar. Jag satte i hörlurar i öronen och ville sjunka ner i jorden. Det enda i mig själv jag kände igen var mina tårar, som tidigare var gjorda av glädje var då tårar av hopplöshet. Jag tror på ett ärligt plan att jag slösade bort så mycket glädje som liten bäbis så att den var helt slut under typ ett halvår. 

 

 

Men jag önskar verkligen att jag kunde vara iprenmannen igen, springa runt och göra andra lyckliga - för då blev jag lycklig. Jag är en generellt glad människa, men det är för att jag försöker hitta anledningar att vara glad över. Det är ju iof bra, men jag saknar att vara glad helt utan reason.